Ett givande inlägg.
Gheg.
Kollaps
"Varför väckte ni mig inte!?"
"Det såg så skönt ut."
Jaha.
Nej, helvete... jag är till och med för trött för att skriva just nu. Får bli imorgon.
You tell him, Albert.
- Do lussnar på hardrack?
- Yes, mannen.
- Deh är brah, deh är brah... men dem grahbbarna kan vara lite... leskiga, do vet?
- Euhm... jo, visst. Jag antar det. Förstår man sig inte riktigt på musiken, så.
- Deh kenns lite sådähr... RAWR, do vet?
- Jodå.
- Men jahg menahr! Man settehr fyra grahbbar i en bil, do vet? Så man settehr igong son musihk, ja? Dehm kanske...
- Vaddå?
- Dehm kanske DÖR!
- ...
Spökhistorier från hotellet®: Volym 1
Det här är bra. Jag sitter med fönstret på öppen gavel, det är kolsvart ute, syrsorna låter som dem störande små slynorna dem är och vinden viner mystiskt. Det gav mig inspiration. Inspiration att dela med mig av händelser på jobbet som minst sagt är... skumma. Möjligtvis lite läskiga. Jag måste påpeka att allt detta har jag och mina kollegor hört i förstahand av personerna som själva upplevt det. Om man vill tro på det eller ej är upp till en själv. Själv är jag övertygad över att vissa av dem har hänt. Andra är mindre trovärdiga. Men en sak är säker; personerna i berättelserna var själva säkra på att dem upplevt händelserna. Tro mig. Namnen i berättelserna är ändrade. Jag har valt att skriva ned berättelserna som små noveller, to spice it up, if you will. Jag var ju självklart därför tvungen att lägga till detaljer som jag omöjligen kan veta. But it's all in good fun.
Parental discretion is adviced.
Sitter ni ihopkurade under era täcken med en kopp varm choklad, alternativt the eller varför inte absint? Det kan behövas. Om inte, så gör genast det och sätt igång nån låt som får håren att resa sig i nacken, för nu börjar vi.
SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®: VOLYM 1
Doktorn
Som i alla historier om spöken och de flesta andra övernaturliga ting, så utspelar sig denna korta berättelse på natten. Det var en lugn natt, och Sofia satt på bakom receptionen och hade ganska tråkigt. Men det var okej, tänkte hon. Hon var van vid det här laget. Visst hade det kommit ett antal gäster under kvällen, men det var ingen direkt storm. Det var det aldrig. Hon hade rensat gamla noteringar om incheck och sorterat dem i prydliga högar. Det hade tagit timmar, men i brist på annat så var det ett ganska okej tidsfördriv. Nu satt hon och surfade, och ögonlocken blev allt tyngre. Precis när hon trodde att hon skulle sjunka in i sin efterlängtade, dock motvilliga, skönhetssömn så hörde hon fotsteg i trappan. Äntligen en gäst, någon att prata med!
Mycket riktigt, en medelåldersman kom runt hörnet som ledde till trappan, gåendes mot receptionen. Han hade inte mycket till hår, utan det lilla som fanns kvar täckte endast tinningen och nacken. En klassisk form av håravfall, med andra ord. För att fullända det klichéartade utseendet så var mannen prydd med ett par glasögon. Så speciellt lång var han inte, och smal som en pinne.
"Godkväll." sa mannen med en bestämd röst.
"Godkväll! Vad kan jag hjälpa dig med?" Sofia var bara glad över sällskapet, och kom på sig själv med att låta oerhört munter.
"Jag checkade in för ett några timmar sedan..." sa mannen och böjde sig ned mot golvet. Sofia kom ihåg mannen nu. Han hade kommit in precis när mörkret hade fallit, med en lång rock på sig och en stor, igentejpad låda under armen. Och mycket riktigt, nu reste sig mannen igen och lade lådan på receptionen.
"Jag skulle vilja att du la den här i er frys. Ni har en restaurang i hotellet, stämmer det?"
Sofia gav mannen en lite förundrad blick.
"Ja, absolut! Vad är det? Har ni med er egen mat kanske? Hemlagat är ju alltid godast." sa Sofia med ett vänligt leende på läpparna.
"Det är likdelar."
Sofia frös till. Hon försökte prata, men inte ett enda ord kom ur hennes mun. Efter några sekunders tystnad så lyckades hon pressa fram ett litet skratt. Det måste ju självklart ha varit ett skämt.
"Haha, likdelar?"
"Ja." sa mannen med bestämd röst.
Nu var inte skämtet roligt längre. Sofia var rädd. Så rädd att hon kunde känna kallsvetten rinna ned längs ryggraden. Då yttrade mannen sig igen.
"Jag är Doktor."
En lättnad flög över henne som en varm bris. Då var det ju kanske inte så konstigt. Visst, hon hade aldrig hört talas om doktorer som själva reste med paket till transplantationer, men det var ju säkert ingen omöjlighet.
"Jaha... jaja, okej! Ja, men absolut! Jag kan gå ned med den genast."
Hon tog lådan snabbt och gick med raska steg mot trappan som ledde ned mot källaren. Självklart så var hon fortfarande rädd. Gick hon verkligen och bar på en låda som innehöll likdelar? Det var ofattbart. Med motivationen om att det snart skulle vara över så ökade hon farten och var strax nere i källaren. Hon lade raskt in lådan i frysen och gick upp till receptionen igen. Mannen var borta. Han hade förmodligen gått tillbaka till sitt rum, tänkte Sofia.
Timmarna gick, och morgonen kom.
Natten därpå så satt hon där igen. Hon hade inte kunnat sova på dagen. Hon kunde inte sluta tänka på Doktorn. Hon ville ha sällskap, någon kollega i närheten så att hon kunde känna sig trygg. Men på natten, då var det bara hon och ingen annan som jobbade på hotellet. Plötsligt hörde hon fotsteg i trappan igen, och där stod han. Han gick fram till henne och öppnade munnen.
"Jag ska checka ut nu. Jag skulle vilja ha tillbaka min låda."
Sofia greps genast av rädslan igen, bara av mannens blick, och inte minst tanken på att gå och hämta den där förbannade lådan igen. Men utan mycket till val så rörde hon sig mot trappan som ledde ned till källaren än en gång. Hon viftade bort flugorna som hade för vana att bosätta sig i där nere, och skulle precis smälla en av dem som irriterande nog ständigt envisades med att sikta på hennes öra, när hon hörde det.
Det var någon som krafsade på dörren innifrån frysen.
Sofia trodde inte på vad hon hörde. Men mycket riktigt så blev ljudet bara högre och högre, som om någon kloförsedd varelse blev mer och mer frenetisk på andra sidan dörren. Hon greps av panik, och rusade upp för trappan, och ut ur hotellet.
Hon var så panikslagen att hon inte märkte att Doktorn inte längre stod vid receptionen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var allt för den här gången, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni inte är blöta i byxorna nu.
Sofia, som jag kallar henne i berättelsen, jobbar kvar på hotellet än. Hon är en hård jävel. Själv säger jag upp mig direkt då jag får uppleva en av dessa sessioner.
Så var det sant? Jag vet inte. Men Sofia var inte direkt glad när hon berättade det.
MWAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAaaaaaaaa... peace out.
On the next episode of SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®
Volym 2: Gråmunken
Jag hatar rubriker.
Så vad har hänt? För omväxlingens skull så använder jag kategorier den här gången.
Musiken: Anberlin. Aaaaaaaaaaaanberlin. Anb... erlin. Det är ett band, så att ni vet. Jag och Anberlin (är namnet uttjatat än?) har en väldigt stormig relation. Det började med att jag för ungefär ett år sedan hörde en av deras låtar, The feel good drag. som för övrigt fortfarande är deras bästa låt, och fastnade totalt. Jag var kär i låten, men av någon dum jävla anledning så fixade jag inte deras skiva. Nu, när dem har släppt nya skivan Cities så tänkte jag "Eh, live a little" och drog hem både den och deras första, Never take friendship personal.
Det började på ett väldigt jobbigt sätt. Jag hade förväntat mig något helt annat sound än vad jag fick. Och jag gillade det inte. Alls.
Men sedan efter ett tag, när jag hade lyssnat igenom båda skivorna några gånger, så insåg jag att bara jag accepterade deras sound för det det var, så hade jag helt plötsligt upptäckt en fet bubblare till årets nykomling på min lista. Problemet med bandet är att dem dock är mindre bra på att göra lugna låtar. Dem har två ballader som är riktigt jävla bra, *Fin och The Unwinding Cable Car. Men annars? Ta låten The Promise till exempel. Den suger den fetaste getpungen jag kan föreställa mig (även om jag helst låter bli). Det låter som fucking Olsen Brothers! Vad i hela jävla helve-!? Att deras stil varierar så mycket ser jag inte som positivt, alls.
Men när vi har pärlor som Godspeed, Dance Dance Christa Paffgen och Paperthin Hymn så förlåter jag dem.
CLOSE CALL, YOU BASTARDS! Herregud.
Jobbet: Det går bra. Det går FETT, skulle jag vilja påstå. Men ett jobb är ett jobb, och rolighetsfaktorn kan aldrig överstiga en viss gräns, typ 4/10. Men ändå. Jag har några saker som irriterar mig överflödigt, dock.
1. Överklasskärringar: Borde inte den där silverskeden i munnen rosta snart? Det är ju bara skabbigt.
2. Förvuxna, Lettländska Mumintroll: Det är en jättelik, organisk, målsökande stressbomb. God help us all.
3. Fransmän: Tävlar ni om vem som kan dreggla flest och mest drycker på bordet? Och lär er engelska, era pompösa as.
Så. Nu har jag ventilerat klart.
En rolig notis är dock att min schyssta hjärna (you the man!) har utvecklat en sömnrytm på hemvägen. Jag somnar alltid efter fem stationer, och vaknar alltid nästan precis en minut innan jag ska av. Det är mycket trevligt, ska ni veta. Nu fattas det bara en likadan rytm på ditvägen. Men vi jobbar på det.
Övrigt: På fredag är det läge för konsert, gottfolk. My man Antipole vill gå och se Asakusa Jinta. Det är nått japanskt skit som tydligen ska vara heta live. Eftersom att det är gratis så tänkte jag att jag likagärna kan haka. Även om jag inte lär gilla musiken (Vem vet?) så kommer det nog bli jävligt kul ändå. 20:00 på plats i Kungsan, people. Vi kanske ses?
Yeah right.
STAY BLACK, HOMEBOYS!
Swoosh.
Eller tills det gör ont, åtminstone.
Rabalder.
Mina damer och herrar! Tillåt mig att klaga! Jag gick upp klockan fem. Jobbade. Drog på fest. Krökade. Sov i två timmar. Gick upp klockan fem. Bakfull. Jobbade. Klockan är 1 på natten nu, och jag har fortfarande inte sovit. Är jag en idiot? Det där var en retorisk fråga.
Det är två saker jag skulle vilja ta upp innan jag kraschlandar med huvudet på tangentbordet.
1. Min goda vän Antipole har ett nytt projekt på G. Power Rangers for Peace var namnet. Han målar alltså fetingsnygga teckningar föreställandes personer som arbetar hårt för välrdsfreden, med det utstickande faktumet att dem är klädda i Power Rangers uniformer. Sexigt värre. Dessa kommer att tryckas upp på tröjjor för att sedan säljas. Gå in på mannens blogg och ta en titt. Jag har redan beställt min.
2. Vi gillar LOLCATS. Speciellt Monorail Cat. 
Haha, look at him go. Zoom.
Anyways, för mer Lolcat fun, gå in på Gardlorz blogg där det ständigt visas nya, några gånger i veckan.
Och det var det för den här gången. Nu ska jag stänga av mig själv ett tag.
Keep it real like J-Lo.
The Deathly Hallows
Jag läste nyss ut boken. Wow. Typ. WOW. Harry Potter and the Deathly Hallows är utan tvekan den bästa boken jag någonsin har läst, alla kategorier. I och med denna sista volym så har serien mognat och når upp till, för att sedan ta sig förbi, mängder av andra fantasy romaner. Korrektion. Alla andra böcker överhuvudtaget.
J.K Rowling har gett sig själv fria tyglar i sitt avslutande verk. I och med händelserna i den sjätte boken så är historien inte längre tyglad till den vid det här laget uttjatade skolan Hogwarts, utan istället så utspelar sig berättelsen i hela Storbrittanien. Allting är mörkare, mognare, mer realistiskt och helt enkelt berättat på en nivå som andra författare knappt kommer i närheten av. Rowling visar att hon har skapat en skitig, verklig värld som nästan numera har ett eget liv, precis som Tolkien lyckades med. Själv har jag dock aldrig gillat Tolkiens böcker. Filmerna äger, dock. 
Historien vrider och vänder på sig hela tiden, och ett tag kände jag att det kanske skulle bli krystat mot slutet. Men helvete heller. Skillad som hon är så berättas allt i ett perfekt tempo, med en avslutning som inte kommer att lämna någon besiken. Den här boken kommer att bli en FET jävla film. Om dem på något sätt misslyckas med att göra den bra, så måste dem vara mentalt efterblivna och möjligen fysiskt handikappade.
Jag vågar knappt skriva någonting om handlingen, eftersom att jag inte vill spoila historien för någon. Men om ni missar den här boken så tänker jag smuggla ned rabiestankade murmeldjur i era brevlådor.
Keep it in mind.
En riktig jävla noll8a.
Jag har läst ut sista Potter boken (nästan). Det är och kommer förmodligen förbli mitt värsta misstag någonsin. Okej, nej, nu ljög jag. Det är den bästa boken jag har läst i hela mitt liv. Ärligt. Capishe? Köp den. Läs den. Tugga gärna lite på den, för den där extra känslan av närkontakt. Den förtjänar det. Mer om den senare.
Harry dör, förresten.
Nej då. Jag har två kapitel kvar. Men jag håller tummarna. Folk faller dock som pinnar. Kul, var ordet.
I KNEW IT!
Jag har självklart inte bara läst under hela min semester. Men fuck this, jag vill sova nu. Jag återkommer en starkare man kommande morgonkvist.
Tjoho.
Inspiration.
Det är sånt här som får mig att spela gitarr varje dag.
Fucking amazing.
Band: 30 seconds to Mars
Låt: The Kill
Aggropackarn'.
- Badrumsartiklar, såsom duschtvål, schampo, hårwax och så min personliga favorit; tandborsten med medföljande tandkräm.
- Kläder, inklusive mina heta badbyxor.
- Böcker. En jävla massa böcker. Snow Crash, Låt den rätte komma in, Harry Potter and the half-blood prince, Harry Potter and the Deathly Hallows och Vid hägerns skarpa skri. Jag lär ju ha fullt upp hela tiden, i alla fall. På tal om Potter. Läs dem på engelska, era jävla noobs. Anledningen till att dem döms som barnböcker här i Sverige är för att översättaren är en jävla idiot. J.K Rowling är genialisk, och kommer fan inte till sin fulla rätt om man inte läser hennes egna ord. Riksmongot som översatt dem skriver som en liten fjolla. Sen kan ju faktumet att någon efterbliven själ kommit på idén att sätta fucking STJÄRNOR på varenda sida i de svenska upplagorna bidra till problemet om hur böckerna uppfattas. Fittor. Förresten så är Snow Crash en av världens bästa böcker. Men den ska få ett eget inlägg i framtiden.
- Ett stycke gitarr. Kommer klia i fingrarna varje jävla dag om jag inte tar med skiten.
Jag har också självklart fixat en jävla massa musik inför resan. Jag har laddat ned fyra nya skivor med helt otroligt lovande musik.
The Red Jumpsuit Apparatus - Don't you fake it
The Used - Lies for the Liars
Brand New - The Devil and God are Raging Inside Me
30 seconds to Mars - A Beautiful Lie
Och det är så långt jag kommit med förberedelserna hittils. Fuck this, nu ska jag hänga med the grabs.
Much löve, amigos.
Merde!
MEN. Det blir dock en weekendresa. Denna sommar så ska jag, Antipole och så många andra som möjligt dra iväg till PARIS. Eller ja, förmodligen Paris, om vi inte hittar något mer intressant. Vi ska gå runt och se ut som idioter med hjälp av fraser som "Baguette", "Sacre Bleu" och "Voulez-vous coucher avec moi ce soir?"
Undertecknad ska dra i sig en flaska blaskigt, franskt vin, låtsas vara sofistikerad och åka Space Mountain.
Samtidigt.
Ni förstår allihop att det inte kan bli annat än lyckat.
The results.
Mustloads! (Must plus Download. Fyndigt, eller hur?)
[Paper Walls] - [Shadows and Regrets] - [Dear Bobbie] - [Five becomes Four]
Konstigt nog så tycker jag om LostProphets Liberation Transmission mer. Förmodligen för att jag lyssnat så jävla mycket Yellowcard på senaste, och behöver lite omväxling.
Mustloads!
[Everday Combat] - [Broken hearts, torn up letters and the story of a lonely girl] - [Rooftops (a liberation broadcast)] - [For all these times son, for all these times] - [4:am forever]
Nu är det här knappast den bästa låten på skivan, men grym är den. (Det var den enda videon jag hittade, ärligt talat.)
Town of Hypocrisy comin' up.
JA.
1. LostProphets senaste skiva är tankad och sönderlyssnad, och den äger. Stenhårt. Jag har inte lyssnat på dem sen högstadiet (Aaah... Shinobi VS Dragon ninja) och helvete... dem har utvecklats. Dem låter som någon sorts blandning mellan Billy Talent och The Killers, kryddat med lite skön generell kickass. I like.
2. Yellowcards nya skiva, Paper Walls, har kommit. Jag har den om exakt 28 sekunder. Okej. NU har jag den.
If you'll excuse me.
[fyndig rubrik]
Shit. Ett inlägg nu, när jag skrev ett igår? Jag sa ju att jag skulle bli mer regelbunden. Eller så har jag bara tråkigt.
Jag känner ett behov att ge den här dagen ett namn. Mjäh-dagen. Allting har känts ganska mjääääääh idag. Det har varit skönt dock. Gick bra på jobbet, sen har jag endast softat och badat med polarna. Men det känns ändå ganska mjäh. Jag vill åka till fucking JAPAN. Helvete. Polarna ska dit, och jag har inga pengar. ÅNGEST. Kanske får låna typ... 15 eller 20 lax. Hårt. Kommer svida... men vad FAN. Jag vill ut och resa lite, för i helvete. Men nu närmast nalkas det Karlskrona. Semester från och med torsdag, så jag drar väl på söndag, eller nån gång där. Ska bli fett soft. Jag har inte softat nånting sen jag började jobba direkt efter gymnasiet. Nada fucking semester. På ett år. Sug på den. Så nu har jag tydligen en vecka. Obetald. I RULE. Vårt samhälle hatar mig. Jim vet hur jag känner mig. 
Hur som helst. Nu jävlar ska det listas saker som är värda att ta upp.
- Jag såg den nya Harry Potter filmen häromdagen.
*SPOILERS!!!*
Den var bra.
- Jag måste tanka några nya album. Det som står på menyn är följande:
The Red Jumpsuit Apparatus - Don't you fake it
Lost Prophets - Liberation Transmission
30 seconds from Mars - A beautiful Lie
Anberlin - Never take friendship personal
Och det där andra jävla bandet som jag inte vet vad dem heter. GARDELL. Hjälp mig.
Vad kan mer förtäljas?
Inte mycket. Jag lär väl återkomma.
Nu ska jag tigga pengar.
En idealisk lördag.
Hey hey hey. Galen kväll igår. Eller ja, såvärst galen var den inte... men det var utgång. Jag har kommit fram till att även om folk går ut för att vara sociala på alla möjliga vis så är det det sista man är. Var man än går (nu kommer jag låta som en gubbjävel) så spelar dem musiken så fittigt högt att man inte hör vad man själv tänker, och än mindre kan snacka. Så dem som inte står och dansar som galningar hela kvällen måste ju självklart sitta utomhus och snacka skit, vilket resulterar i ett jävla safari med 500 pers på uteplatsen. Yeah yeah. Kul var det, i alla fall. Och hah, jag tillät mig själv att bli emosminkad för en kväll. Fucked up. Det kommer nog aldrig hända igen, men roligt var det. Man sticker ut, på ett positivt sätt. Om man nu inte vill ha lite extra uppmärksamhet för en kväll, så kankse det inte är en bra idé. Men annars så borde alla pröva det åtminstone en gång. Funny shit.
Men i allmänhet så var det en ganska sunkig kväll. Inte på grund av sällskapet, som alltid är underhållande, utan snarare för att jag var så jävla trött efter dagens arbetspass. På väg hem på natten så sov jag nästan konstant. Jag måste ha sätt ut som Nick Nolte (YOU KNOW!), men det var ärligt talat inte alkoholen som tagit musten ur mig. Helt fucked på andra sätt o vis, med andra ord.
YOU KNOW!
Annars? Det rullar. Som alltid.
Peace n' luv.
Klagomål #2 och etcetera.
Okej, nej, ingenting hände. Alls. Jag tog en dusch och somna framför teven. Fett soft. Men helvete... jobbet is killing me. Inte bokstavligen. Men ibland blir jag riktigt trött. Jag jobbade ett 15 timmars pass, sov i fem timmar, upp och jobbade sex timmar för att sedan se fram emot en välförtjänt helg (efter en veckas arbete, såklart.) Men nej. I brist på personal så måste undertecknad agera kock imorgon. Inte mycket att göra åt, dock... livet är hårt. Nämnde jag att jag bara är ledig varannan helg? Uh-huh. Som Vlad the man uttryckte det; "Välkommen till restaurangbranschen. Hur känns det att ha förlorat oskulden?" Nu var ju den, bortom mannens vetskap, redan tagen på grund av mina sköna vändpass tidigare. Men ändå. Fittbransch. Men det är PENGAR.
Så, nu ska jag inte klaga mer. Snarare prisa. Såg terminator 2 director's cut idag med far. Det måste vara en av de bästa filmerna som någonsin har gjorts, tillsammans med ettan. Dem två tillsammans sparkar de flesta rövarna inom filmindustrin. Dem är byggda på paradoxer som löper rakt igenom hela jävla trilogin, med helt sjukt underbart bra skådespeleri och regí. Shit. Jag ska prisa den mer sen, men jag är en gnutta onykter just nu, så jag skulle inte göra den rättvisa (far hällde i mig en jävla massa skit.).
Nu ska det jobbas om 7 timmar. Night ladies and gents.
Fortsättning följer...
Klagomål och testamente.
En kul notis dock. Det spökar tydligen här. Folk har sagt upp sig för att dem inte pallar av det. Saker som dem sett. Det är lite schönt att jag ska slagga här natten till Fredag den Trettonde. Homies, är jag inte hemma imorgon vid 13 så är jag död. Ni får dela på mina ägodelar. Jävla gamar.
MJAAAAAAAAAUUUUUH. Skitunge.
I förbifarten...
Live performance av Howie Day med Brace yourself. Lungt en av mannens bästa. Och vilken jävla röst killen har. Galet.
Enjoy, peeps.
