Spökhistorier från hotellet®: Volym 1
Det här är bra. Jag sitter med fönstret på öppen gavel, det är kolsvart ute, syrsorna låter som dem störande små slynorna dem är och vinden viner mystiskt. Det gav mig inspiration. Inspiration att dela med mig av händelser på jobbet som minst sagt är... skumma. Möjligtvis lite läskiga. Jag måste påpeka att allt detta har jag och mina kollegor hört i förstahand av personerna som själva upplevt det. Om man vill tro på det eller ej är upp till en själv. Själv är jag övertygad över att vissa av dem har hänt. Andra är mindre trovärdiga. Men en sak är säker; personerna i berättelserna var själva säkra på att dem upplevt händelserna. Tro mig. Namnen i berättelserna är ändrade. Jag har valt att skriva ned berättelserna som små noveller, to spice it up, if you will. Jag var ju självklart därför tvungen att lägga till detaljer som jag omöjligen kan veta. But it's all in good fun.
Parental discretion is adviced.
Sitter ni ihopkurade under era täcken med en kopp varm choklad, alternativt the eller varför inte absint? Det kan behövas. Om inte, så gör genast det och sätt igång nån låt som får håren att resa sig i nacken, för nu börjar vi.
SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®: VOLYM 1
Doktorn
Som i alla historier om spöken och de flesta andra övernaturliga ting, så utspelar sig denna korta berättelse på natten. Det var en lugn natt, och Sofia satt på bakom receptionen och hade ganska tråkigt. Men det var okej, tänkte hon. Hon var van vid det här laget. Visst hade det kommit ett antal gäster under kvällen, men det var ingen direkt storm. Det var det aldrig. Hon hade rensat gamla noteringar om incheck och sorterat dem i prydliga högar. Det hade tagit timmar, men i brist på annat så var det ett ganska okej tidsfördriv. Nu satt hon och surfade, och ögonlocken blev allt tyngre. Precis när hon trodde att hon skulle sjunka in i sin efterlängtade, dock motvilliga, skönhetssömn så hörde hon fotsteg i trappan. Äntligen en gäst, någon att prata med!
Mycket riktigt, en medelåldersman kom runt hörnet som ledde till trappan, gåendes mot receptionen. Han hade inte mycket till hår, utan det lilla som fanns kvar täckte endast tinningen och nacken. En klassisk form av håravfall, med andra ord. För att fullända det klichéartade utseendet så var mannen prydd med ett par glasögon. Så speciellt lång var han inte, och smal som en pinne.
"Godkväll." sa mannen med en bestämd röst.
"Godkväll! Vad kan jag hjälpa dig med?" Sofia var bara glad över sällskapet, och kom på sig själv med att låta oerhört munter.
"Jag checkade in för ett några timmar sedan..." sa mannen och böjde sig ned mot golvet. Sofia kom ihåg mannen nu. Han hade kommit in precis när mörkret hade fallit, med en lång rock på sig och en stor, igentejpad låda under armen. Och mycket riktigt, nu reste sig mannen igen och lade lådan på receptionen.
"Jag skulle vilja att du la den här i er frys. Ni har en restaurang i hotellet, stämmer det?"
Sofia gav mannen en lite förundrad blick.
"Ja, absolut! Vad är det? Har ni med er egen mat kanske? Hemlagat är ju alltid godast." sa Sofia med ett vänligt leende på läpparna.
"Det är likdelar."
Sofia frös till. Hon försökte prata, men inte ett enda ord kom ur hennes mun. Efter några sekunders tystnad så lyckades hon pressa fram ett litet skratt. Det måste ju självklart ha varit ett skämt.
"Haha, likdelar?"
"Ja." sa mannen med bestämd röst.
Nu var inte skämtet roligt längre. Sofia var rädd. Så rädd att hon kunde känna kallsvetten rinna ned längs ryggraden. Då yttrade mannen sig igen.
"Jag är Doktor."
En lättnad flög över henne som en varm bris. Då var det ju kanske inte så konstigt. Visst, hon hade aldrig hört talas om doktorer som själva reste med paket till transplantationer, men det var ju säkert ingen omöjlighet.
"Jaha... jaja, okej! Ja, men absolut! Jag kan gå ned med den genast."
Hon tog lådan snabbt och gick med raska steg mot trappan som ledde ned mot källaren. Självklart så var hon fortfarande rädd. Gick hon verkligen och bar på en låda som innehöll likdelar? Det var ofattbart. Med motivationen om att det snart skulle vara över så ökade hon farten och var strax nere i källaren. Hon lade raskt in lådan i frysen och gick upp till receptionen igen. Mannen var borta. Han hade förmodligen gått tillbaka till sitt rum, tänkte Sofia.
Timmarna gick, och morgonen kom.
Natten därpå så satt hon där igen. Hon hade inte kunnat sova på dagen. Hon kunde inte sluta tänka på Doktorn. Hon ville ha sällskap, någon kollega i närheten så att hon kunde känna sig trygg. Men på natten, då var det bara hon och ingen annan som jobbade på hotellet. Plötsligt hörde hon fotsteg i trappan igen, och där stod han. Han gick fram till henne och öppnade munnen.
"Jag ska checka ut nu. Jag skulle vilja ha tillbaka min låda."
Sofia greps genast av rädslan igen, bara av mannens blick, och inte minst tanken på att gå och hämta den där förbannade lådan igen. Men utan mycket till val så rörde hon sig mot trappan som ledde ned till källaren än en gång. Hon viftade bort flugorna som hade för vana att bosätta sig i där nere, och skulle precis smälla en av dem som irriterande nog ständigt envisades med att sikta på hennes öra, när hon hörde det.
Det var någon som krafsade på dörren innifrån frysen.
Sofia trodde inte på vad hon hörde. Men mycket riktigt så blev ljudet bara högre och högre, som om någon kloförsedd varelse blev mer och mer frenetisk på andra sidan dörren. Hon greps av panik, och rusade upp för trappan, och ut ur hotellet.
Hon var så panikslagen att hon inte märkte att Doktorn inte längre stod vid receptionen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var allt för den här gången, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni inte är blöta i byxorna nu.
Sofia, som jag kallar henne i berättelsen, jobbar kvar på hotellet än. Hon är en hård jävel. Själv säger jag upp mig direkt då jag får uppleva en av dessa sessioner.
Så var det sant? Jag vet inte. Men Sofia var inte direkt glad när hon berättade det.
MWAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAaaaaaaaa... peace out.
On the next episode of SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®
Volym 2: Gråmunken
smart som jag är så skiter jag fullständigt i att jag sitter ensam hemma och slänger mig på direkten över denna "spökhistoria" i ivern över att få läsa något som kanske kan få hjärtat att slå något slag snabbare. Med tanke på att det är mitt på ljusa dagen borde det vara lugnt att läsa den utan att skrämma upp sig totalt men det är inte utan att jag känner det pirra till lite i magen av spänning som jag tar ett djupt andetag och börjar läsa .. Texten är slut men berättelsen sitter kvar i huvudet, eller snarare obehaget. Jag kan inte säga att du har lyckats övertygat mig än, att något sånt här skulle kunna hända mer än i någons fantasi har jag svårt att föreställa mig och då har jag ändå hört det direkt ur din mun, men den gången var jag alldeles för oseriös för att lyssna och bli skrämd. I framtiden ska jag lyssna, i alla fall om du berättar det så här..
fortsätt skriv! Det är en order ;P
Glömde jag tillägga att i mitt huvud är ?doktorn? gestaltad av dig. :S det är inte meningen men i en bok jag läser just nu(den handlar passande nog om en vålnad som hemsöker) så beskrivs döingens utseende på ett sätt som påminner om dig! Ingen vidare komplimang kanske men vafan killar ska ju alltid tjafsa om att de inte vill se söta ut etc. etc. så klaga då inte då jag säger att du ser läskig ut :P
moahahah
Vadfalls!? Ser jag ut som en vålnad? Meh. Det kan jag leva med. Men betyder det här att jag kommer att vara varenda död person i din fantasi i framtiden? Och vem fan har sagt att doktorn var död? O_o Vad jag tror så var han en livs levande gäst.
Men eh, nej, du har inte hört det här direkt ur min mun. Det som du har hört mig berätta var det som kommer i volym 2. :]
Och för att klargöra det hela så har jag aldrig påstått att jag tror på den här berättelsen. ^^ Det HAR hänt. Men till vilken längd det sträcker sig, det vete fan. Jag bara berättar det jag har fått höra. Med lite krydda. :P
hehe nejdå den äran att gestalta alla döingar i mitt huvud får du icke ^^ bara just den i min bok just nu och mja doktordeadoralive. men det får du leva med :P
hehe jo jag misstänkte att det var en annan berättelse jag hört, men som sagt, jag lyssnade inte så noga hade fullt upp med ett skrattanfall (fel stämning för spökberättelser jag vet, men du var väll helt enkelt inte så läskig den kvällen) :P
ser fram emot att få höra den igen iallafall!
