En jävla blogg

Hej där, folk. Jag tänker inte skriva något i stil med "Vi är tillbaka!", eftersom att hela "the return of the blogg" jippot är ganska uttjatat vid det här laget. Vi får helt enkelt acceptera att En jävla blogg ® is going casual. Men det kommer nog ändå skrivas några gånger i veckan, så ta det lungt, boys and girls.

Så vad har hänt? För omväxlingens skull så använder jag kategorier den här gången.

Musiken: Anberlin. Aaaaaaaaaaaanberlin. Anb... erlin. Det är ett band, så att ni vet. Jag och Anberlin (är namnet uttjatat än?) har en väldigt stormig relation. Det började med att jag för ungefär ett år sedan hörde en av deras låtar,  The feel good drag. som för övrigt fortfarande är deras bästa låt, och fastnade totalt. Jag var kär i låten, men av någon dum jävla anledning så fixade jag inte deras skiva. Nu, när dem har släppt nya skivan Cities så tänkte jag "Eh, live a little" och drog hem både den och deras första, Never take friendship personal.
   Det började på ett väldigt jobbigt sätt. Jag hade förväntat mig något helt annat sound än vad jag fick. Och jag gillade det inte. Alls.
   Men sedan efter ett tag, när jag hade lyssnat igenom båda skivorna några gånger, så insåg jag att bara jag accepterade deras sound för det det var, så hade jag helt plötsligt upptäckt en fet bubblare till årets nykomling på min lista. Problemet med bandet är att dem dock är mindre bra på att göra lugna låtar. Dem har två ballader som är riktigt jävla bra, *Fin och The Unwinding Cable Car. Men annars? Ta låten The Promise till exempel. Den suger den fetaste getpungen jag kan föreställa mig (även om jag helst låter bli). Det låter som fucking Olsen Brothers! Vad i hela jävla helve-!? Att deras stil varierar så mycket ser jag inte som positivt, alls.
Men när vi har pärlor som Godspeed, Dance Dance Christa Paffgen och Paperthin Hymn så förlåter jag dem.

CLOSE CALL, YOU BASTARDS! Herregud.



Jobbet: Det går bra. Det går FETT, skulle jag vilja påstå. Men ett jobb är ett jobb, och rolighetsfaktorn kan aldrig överstiga en viss gräns, typ 4/10. Men ändå. Jag har några saker som irriterar mig överflödigt, dock.

1. Överklasskärringar: Borde inte den där silverskeden i munnen rosta snart? Det är ju bara skabbigt.

2. Förvuxna, Lettländska Mumintroll: Det är en jättelik, organisk, målsökande stressbomb. God help us all.

3. Fransmän: Tävlar ni om vem som kan dreggla flest och mest drycker på bordet? Och lär er engelska, era pompösa as.

Så. Nu har jag ventilerat klart.

En rolig notis är dock att min schyssta hjärna (you the man!) har utvecklat en sömnrytm på hemvägen. Jag somnar alltid efter fem stationer, och vaknar alltid nästan precis en minut innan jag ska av. Det är mycket trevligt, ska ni veta. Nu fattas det bara en likadan rytm på ditvägen. Men vi jobbar på det.

Övrigt: På fredag är det läge för konsert, gottfolk. My man Antipole vill gå och se Asakusa Jinta. Det är nått japanskt skit som tydligen ska vara heta live. Eftersom att det är gratis så tänkte jag att jag likagärna kan haka. Även om jag inte lär gilla musiken (Vem vet?) så kommer det nog bli jävligt kul ändå. 20:00 på plats i Kungsan, people. Vi kanske ses?

Yeah right.

STAY BLACK, HOMEBOYS!