Ironi är tungt.
Man ska aldrig be om för mycket. Kom ihåg det.
Mer om det senare.
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaall Out Boy. Jag tror jag har hittat en ny potentiell favorit. Tack du. (Du vet vem du är. :] )
Haha, fett bra video. "I should've gotten Panic! At the disco!"
Ninjagubben Sten Heffner.
Det är sent, jag är trött som fan, schön musik rullar ut ur högtalarna [Teenagers - My Chemical Romance. Haha, in your FACE!] Ett bra tillfälle att skriva ett nytt inlägg.
Så, jag har en granne. Några stycken, faktiskt. Jag skulle dock aldrig känna igen en enda jävel av dem, även fast jag har bott här i snart tre år. Ganska löjligt. Men hur som helst, en av dem står ut lite. Han har bott brevid mig i ett två år nu, och jag har aldrig sett snubben. Han är cirkus 80+, och bodde med nån jävla 25 årig brud som tydligen inte var hans dotter. Jag ville självklart se honom och få misstankarna att The HEFF har köpt ett radhus i Hässelby ut ur mitt huvud. Nu när gubben ska flytta så har jag blivit smått desperat på att få skymta honom. Men icke.
Just när jag var redo att skita i det, så står han där. Jag ska glida ner och handla lite på kvällskvisten, och där är han, någon meter ifrån mig, stirrandes som utav bara fan. Han kan inte varit mer än 1,60 lång. Vitt hår, backslick, glasögon. Så värst vacker var han inte, så han måste haft en FET jävla karisma för att naila en brud på 25 bast. Jag nickar och vinkar lite sådär vänligt, men han bara glor. Precis när jag ska börja gå så krämar han ur sig några ord med en ansträngd, raspig röst.
"Jag har tappat min mobil mellan mitt hus och affären."
"Ooookej... jag kan se ifall jag hittar den, jag ska ändå åt det hållet."
"Vad snällt av dig, pojk. Jag heter Sten. Men det vet du säkert."
"Ehm... nu gör jag det."
"Vad heter du då?"
"Kim."
"HETER DU ESKIL!?"
"Kim."
"..."
"Jag öh... drar nu."
"..."
Om det ändå hade varit The Heff.
Så, jag har en granne. Några stycken, faktiskt. Jag skulle dock aldrig känna igen en enda jävel av dem, även fast jag har bott här i snart tre år. Ganska löjligt. Men hur som helst, en av dem står ut lite. Han har bott brevid mig i ett två år nu, och jag har aldrig sett snubben. Han är cirkus 80+, och bodde med nån jävla 25 årig brud som tydligen inte var hans dotter. Jag ville självklart se honom och få misstankarna att The HEFF har köpt ett radhus i Hässelby ut ur mitt huvud. Nu när gubben ska flytta så har jag blivit smått desperat på att få skymta honom. Men icke.
Just när jag var redo att skita i det, så står han där. Jag ska glida ner och handla lite på kvällskvisten, och där är han, någon meter ifrån mig, stirrandes som utav bara fan. Han kan inte varit mer än 1,60 lång. Vitt hår, backslick, glasögon. Så värst vacker var han inte, så han måste haft en FET jävla karisma för att naila en brud på 25 bast. Jag nickar och vinkar lite sådär vänligt, men han bara glor. Precis när jag ska börja gå så krämar han ur sig några ord med en ansträngd, raspig röst.
"Jag har tappat min mobil mellan mitt hus och affären."
"Ooookej... jag kan se ifall jag hittar den, jag ska ändå åt det hållet."
"Vad snällt av dig, pojk. Jag heter Sten. Men det vet du säkert."
"Ehm... nu gör jag det."
"Vad heter du då?"
"Kim."
"HETER DU ESKIL!?"
"Kim."
"..."
"Jag öh... drar nu."
"..."
Om det ändå hade varit The Heff.
Ett givande inlägg.
Gheg.
Kollaps
Jag har varit så galet oproduktiv på min fritid den här veckan. Helt jävla sjukt. Men jag har, som ALLTID, jobbat hela tiden... jag är för trött helt enkelt. Jag somnade vid matbordet för en vecka sen. Jag menar, vad fan? Jag sov där en halvtimme. Medans min familj satt och åt.
"Varför väckte ni mig inte!?"
"Det såg så skönt ut."
Jaha.
Nej, helvete... jag är till och med för trött för att skriva just nu. Får bli imorgon.
"Varför väckte ni mig inte!?"
"Det såg så skönt ut."
Jaha.
Nej, helvete... jag är till och med för trött för att skriva just nu. Får bli imorgon.
You tell him, Albert.
[Jag står och plockar undan i matsalen efter stängning medans jag lyssnar på Bandit och smått konverserar med dagens inhyrda extrapersonal, Woo... nånting. 50+ snubbe från Iran]
- Do lussnar på hardrack?
- Yes, mannen.
- Deh är brah, deh är brah... men dem grahbbarna kan vara lite... leskiga, do vet?
- Euhm... jo, visst. Jag antar det. Förstår man sig inte riktigt på musiken, så.
- Deh kenns lite sådähr... RAWR, do vet?
- Jodå.
- Men jahg menahr! Man settehr fyra grahbbar i en bil, do vet? Så man settehr igong son musihk, ja? Dehm kanske...
- Vaddå?
- Dehm kanske DÖR!
- ...
- Do lussnar på hardrack?
- Yes, mannen.
- Deh är brah, deh är brah... men dem grahbbarna kan vara lite... leskiga, do vet?
- Euhm... jo, visst. Jag antar det. Förstår man sig inte riktigt på musiken, så.
- Deh kenns lite sådähr... RAWR, do vet?
- Jodå.
- Men jahg menahr! Man settehr fyra grahbbar i en bil, do vet? Så man settehr igong son musihk, ja? Dehm kanske...
- Vaddå?
- Dehm kanske DÖR!
- ...
Spökhistorier från hotellet®: Volym 1
Det här är bra. Jag sitter med fönstret på öppen gavel, det är kolsvart ute, syrsorna låter som dem störande små slynorna dem är och vinden viner mystiskt. Det gav mig inspiration. Inspiration att dela med mig av händelser på jobbet som minst sagt är... skumma. Möjligtvis lite läskiga. Jag måste påpeka att allt detta har jag och mina kollegor hört i förstahand av personerna som själva upplevt det. Om man vill tro på det eller ej är upp till en själv. Själv är jag övertygad över att vissa av dem har hänt. Andra är mindre trovärdiga. Men en sak är säker; personerna i berättelserna var själva säkra på att dem upplevt händelserna. Tro mig. Namnen i berättelserna är ändrade. Jag har valt att skriva ned berättelserna som små noveller, to spice it up, if you will. Jag var ju självklart därför tvungen att lägga till detaljer som jag omöjligen kan veta. But it's all in good fun.
Parental discretion is adviced.
Sitter ni ihopkurade under era täcken med en kopp varm choklad, alternativt the eller varför inte absint? Det kan behövas. Om inte, så gör genast det och sätt igång nån låt som får håren att resa sig i nacken, för nu börjar vi.
Välkommen till
SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®: VOLYM 1
Doktorn
Som i alla historier om spöken och de flesta andra övernaturliga ting, så utspelar sig denna korta berättelse på natten. Det var en lugn natt, och Sofia satt på bakom receptionen och hade ganska tråkigt. Men det var okej, tänkte hon. Hon var van vid det här laget. Visst hade det kommit ett antal gäster under kvällen, men det var ingen direkt storm. Det var det aldrig. Hon hade rensat gamla noteringar om incheck och sorterat dem i prydliga högar. Det hade tagit timmar, men i brist på annat så var det ett ganska okej tidsfördriv. Nu satt hon och surfade, och ögonlocken blev allt tyngre. Precis när hon trodde att hon skulle sjunka in i sin efterlängtade, dock motvilliga, skönhetssömn så hörde hon fotsteg i trappan. Äntligen en gäst, någon att prata med!
Mycket riktigt, en medelåldersman kom runt hörnet som ledde till trappan, gåendes mot receptionen. Han hade inte mycket till hår, utan det lilla som fanns kvar täckte endast tinningen och nacken. En klassisk form av håravfall, med andra ord. För att fullända det klichéartade utseendet så var mannen prydd med ett par glasögon. Så speciellt lång var han inte, och smal som en pinne.
"Godkväll." sa mannen med en bestämd röst.
"Godkväll! Vad kan jag hjälpa dig med?" Sofia var bara glad över sällskapet, och kom på sig själv med att låta oerhört munter.
"Jag checkade in för ett några timmar sedan..." sa mannen och böjde sig ned mot golvet. Sofia kom ihåg mannen nu. Han hade kommit in precis när mörkret hade fallit, med en lång rock på sig och en stor, igentejpad låda under armen. Och mycket riktigt, nu reste sig mannen igen och lade lådan på receptionen.
"Jag skulle vilja att du la den här i er frys. Ni har en restaurang i hotellet, stämmer det?"
Sofia gav mannen en lite förundrad blick.
"Ja, absolut! Vad är det? Har ni med er egen mat kanske? Hemlagat är ju alltid godast." sa Sofia med ett vänligt leende på läpparna.
"Det är likdelar."
Sofia frös till. Hon försökte prata, men inte ett enda ord kom ur hennes mun. Efter några sekunders tystnad så lyckades hon pressa fram ett litet skratt. Det måste ju självklart ha varit ett skämt.
"Haha, likdelar?"
"Ja." sa mannen med bestämd röst.
Nu var inte skämtet roligt längre. Sofia var rädd. Så rädd att hon kunde känna kallsvetten rinna ned längs ryggraden. Då yttrade mannen sig igen.
"Jag är Doktor."
En lättnad flög över henne som en varm bris. Då var det ju kanske inte så konstigt. Visst, hon hade aldrig hört talas om doktorer som själva reste med paket till transplantationer, men det var ju säkert ingen omöjlighet.
"Jaha... jaja, okej! Ja, men absolut! Jag kan gå ned med den genast."
Hon tog lådan snabbt och gick med raska steg mot trappan som ledde ned mot källaren. Självklart så var hon fortfarande rädd. Gick hon verkligen och bar på en låda som innehöll likdelar? Det var ofattbart. Med motivationen om att det snart skulle vara över så ökade hon farten och var strax nere i källaren. Hon lade raskt in lådan i frysen och gick upp till receptionen igen. Mannen var borta. Han hade förmodligen gått tillbaka till sitt rum, tänkte Sofia.
Timmarna gick, och morgonen kom.
Natten därpå så satt hon där igen. Hon hade inte kunnat sova på dagen. Hon kunde inte sluta tänka på Doktorn. Hon ville ha sällskap, någon kollega i närheten så att hon kunde känna sig trygg. Men på natten, då var det bara hon och ingen annan som jobbade på hotellet. Plötsligt hörde hon fotsteg i trappan igen, och där stod han. Han gick fram till henne och öppnade munnen.
"Jag ska checka ut nu. Jag skulle vilja ha tillbaka min låda."
Sofia greps genast av rädslan igen, bara av mannens blick, och inte minst tanken på att gå och hämta den där förbannade lådan igen. Men utan mycket till val så rörde hon sig mot trappan som ledde ned till källaren än en gång. Hon viftade bort flugorna som hade för vana att bosätta sig i där nere, och skulle precis smälla en av dem som irriterande nog ständigt envisades med att sikta på hennes öra, när hon hörde det.
Det var någon som krafsade på dörren innifrån frysen.
Sofia trodde inte på vad hon hörde. Men mycket riktigt så blev ljudet bara högre och högre, som om någon kloförsedd varelse blev mer och mer frenetisk på andra sidan dörren. Hon greps av panik, och rusade upp för trappan, och ut ur hotellet.
Hon var så panikslagen att hon inte märkte att Doktorn inte längre stod vid receptionen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var allt för den här gången, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni inte är blöta i byxorna nu.
Sofia, som jag kallar henne i berättelsen, jobbar kvar på hotellet än. Hon är en hård jävel. Själv säger jag upp mig direkt då jag får uppleva en av dessa sessioner.
Så var det sant? Jag vet inte. Men Sofia var inte direkt glad när hon berättade det.
MWAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAaaaaaaaa... peace out.
On the next episode of SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®
Volym 2: Gråmunken
SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®: VOLYM 1
Doktorn
Som i alla historier om spöken och de flesta andra övernaturliga ting, så utspelar sig denna korta berättelse på natten. Det var en lugn natt, och Sofia satt på bakom receptionen och hade ganska tråkigt. Men det var okej, tänkte hon. Hon var van vid det här laget. Visst hade det kommit ett antal gäster under kvällen, men det var ingen direkt storm. Det var det aldrig. Hon hade rensat gamla noteringar om incheck och sorterat dem i prydliga högar. Det hade tagit timmar, men i brist på annat så var det ett ganska okej tidsfördriv. Nu satt hon och surfade, och ögonlocken blev allt tyngre. Precis när hon trodde att hon skulle sjunka in i sin efterlängtade, dock motvilliga, skönhetssömn så hörde hon fotsteg i trappan. Äntligen en gäst, någon att prata med!
Mycket riktigt, en medelåldersman kom runt hörnet som ledde till trappan, gåendes mot receptionen. Han hade inte mycket till hår, utan det lilla som fanns kvar täckte endast tinningen och nacken. En klassisk form av håravfall, med andra ord. För att fullända det klichéartade utseendet så var mannen prydd med ett par glasögon. Så speciellt lång var han inte, och smal som en pinne.
"Godkväll." sa mannen med en bestämd röst.
"Godkväll! Vad kan jag hjälpa dig med?" Sofia var bara glad över sällskapet, och kom på sig själv med att låta oerhört munter.
"Jag checkade in för ett några timmar sedan..." sa mannen och böjde sig ned mot golvet. Sofia kom ihåg mannen nu. Han hade kommit in precis när mörkret hade fallit, med en lång rock på sig och en stor, igentejpad låda under armen. Och mycket riktigt, nu reste sig mannen igen och lade lådan på receptionen.
"Jag skulle vilja att du la den här i er frys. Ni har en restaurang i hotellet, stämmer det?"
Sofia gav mannen en lite förundrad blick.
"Ja, absolut! Vad är det? Har ni med er egen mat kanske? Hemlagat är ju alltid godast." sa Sofia med ett vänligt leende på läpparna.
"Det är likdelar."
Sofia frös till. Hon försökte prata, men inte ett enda ord kom ur hennes mun. Efter några sekunders tystnad så lyckades hon pressa fram ett litet skratt. Det måste ju självklart ha varit ett skämt.
"Haha, likdelar?"
"Ja." sa mannen med bestämd röst.
Nu var inte skämtet roligt längre. Sofia var rädd. Så rädd att hon kunde känna kallsvetten rinna ned längs ryggraden. Då yttrade mannen sig igen.
"Jag är Doktor."
En lättnad flög över henne som en varm bris. Då var det ju kanske inte så konstigt. Visst, hon hade aldrig hört talas om doktorer som själva reste med paket till transplantationer, men det var ju säkert ingen omöjlighet.
"Jaha... jaja, okej! Ja, men absolut! Jag kan gå ned med den genast."
Hon tog lådan snabbt och gick med raska steg mot trappan som ledde ned mot källaren. Självklart så var hon fortfarande rädd. Gick hon verkligen och bar på en låda som innehöll likdelar? Det var ofattbart. Med motivationen om att det snart skulle vara över så ökade hon farten och var strax nere i källaren. Hon lade raskt in lådan i frysen och gick upp till receptionen igen. Mannen var borta. Han hade förmodligen gått tillbaka till sitt rum, tänkte Sofia.
Timmarna gick, och morgonen kom.
Natten därpå så satt hon där igen. Hon hade inte kunnat sova på dagen. Hon kunde inte sluta tänka på Doktorn. Hon ville ha sällskap, någon kollega i närheten så att hon kunde känna sig trygg. Men på natten, då var det bara hon och ingen annan som jobbade på hotellet. Plötsligt hörde hon fotsteg i trappan igen, och där stod han. Han gick fram till henne och öppnade munnen.
"Jag ska checka ut nu. Jag skulle vilja ha tillbaka min låda."
Sofia greps genast av rädslan igen, bara av mannens blick, och inte minst tanken på att gå och hämta den där förbannade lådan igen. Men utan mycket till val så rörde hon sig mot trappan som ledde ned till källaren än en gång. Hon viftade bort flugorna som hade för vana att bosätta sig i där nere, och skulle precis smälla en av dem som irriterande nog ständigt envisades med att sikta på hennes öra, när hon hörde det.
Det var någon som krafsade på dörren innifrån frysen.
Sofia trodde inte på vad hon hörde. Men mycket riktigt så blev ljudet bara högre och högre, som om någon kloförsedd varelse blev mer och mer frenetisk på andra sidan dörren. Hon greps av panik, och rusade upp för trappan, och ut ur hotellet.
Hon var så panikslagen att hon inte märkte att Doktorn inte längre stod vid receptionen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var allt för den här gången, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni inte är blöta i byxorna nu.
Sofia, som jag kallar henne i berättelsen, jobbar kvar på hotellet än. Hon är en hård jävel. Själv säger jag upp mig direkt då jag får uppleva en av dessa sessioner.
Så var det sant? Jag vet inte. Men Sofia var inte direkt glad när hon berättade det.
MWAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAaaaaaaaa... peace out.
On the next episode of SPÖKHISTORIER FRÅN HOTELLET®
Volym 2: Gråmunken
Jag hatar rubriker.
Hej där, folk. Jag tänker inte skriva något i stil med "Vi är tillbaka!", eftersom att hela "the return of the blogg" jippot är ganska uttjatat vid det här laget. Vi får helt enkelt acceptera att En jävla blogg ® is going casual. Men det kommer nog ändå skrivas några gånger i veckan, så ta det lungt, boys and girls.
Så vad har hänt? För omväxlingens skull så använder jag kategorier den här gången.
Musiken: Anberlin. Aaaaaaaaaaaanberlin. Anb... erlin. Det är ett band, så att ni vet. Jag och Anberlin (är namnet uttjatat än?) har en väldigt stormig relation. Det började med att jag för ungefär ett år sedan hörde en av deras låtar, The feel good drag. som för övrigt fortfarande är deras bästa låt, och fastnade totalt. Jag var kär i låten, men av någon dum jävla anledning så fixade jag inte deras skiva. Nu, när dem har släppt nya skivan Cities så tänkte jag "Eh, live a little" och drog hem både den och deras första, Never take friendship personal.
Det började på ett väldigt jobbigt sätt. Jag hade förväntat mig något helt annat sound än vad jag fick. Och jag gillade det inte. Alls.
Men sedan efter ett tag, när jag hade lyssnat igenom båda skivorna några gånger, så insåg jag att bara jag accepterade deras sound för det det var, så hade jag helt plötsligt upptäckt en fet bubblare till årets nykomling på min lista. Problemet med bandet är att dem dock är mindre bra på att göra lugna låtar. Dem har två ballader som är riktigt jävla bra, *Fin och The Unwinding Cable Car. Men annars? Ta låten The Promise till exempel. Den suger den fetaste getpungen jag kan föreställa mig (även om jag helst låter bli). Det låter som fucking Olsen Brothers! Vad i hela jävla helve-!? Att deras stil varierar så mycket ser jag inte som positivt, alls.
Men när vi har pärlor som Godspeed, Dance Dance Christa Paffgen och Paperthin Hymn så förlåter jag dem.
CLOSE CALL, YOU BASTARDS! Herregud.
Jobbet: Det går bra. Det går FETT, skulle jag vilja påstå. Men ett jobb är ett jobb, och rolighetsfaktorn kan aldrig överstiga en viss gräns, typ 4/10. Men ändå. Jag har några saker som irriterar mig överflödigt, dock.
1. Överklasskärringar: Borde inte den där silverskeden i munnen rosta snart? Det är ju bara skabbigt.
2. Förvuxna, Lettländska Mumintroll: Det är en jättelik, organisk, målsökande stressbomb. God help us all.
3. Fransmän: Tävlar ni om vem som kan dreggla flest och mest drycker på bordet? Och lär er engelska, era pompösa as.
Så. Nu har jag ventilerat klart.
En rolig notis är dock att min schyssta hjärna (you the man!) har utvecklat en sömnrytm på hemvägen. Jag somnar alltid efter fem stationer, och vaknar alltid nästan precis en minut innan jag ska av. Det är mycket trevligt, ska ni veta. Nu fattas det bara en likadan rytm på ditvägen. Men vi jobbar på det.
Övrigt: På fredag är det läge för konsert, gottfolk. My man Antipole vill gå och se Asakusa Jinta. Det är nått japanskt skit som tydligen ska vara heta live. Eftersom att det är gratis så tänkte jag att jag likagärna kan haka. Även om jag inte lär gilla musiken (Vem vet?) så kommer det nog bli jävligt kul ändå. 20:00 på plats i Kungsan, people. Vi kanske ses?
Yeah right.
STAY BLACK, HOMEBOYS!
Så vad har hänt? För omväxlingens skull så använder jag kategorier den här gången.
Musiken: Anberlin. Aaaaaaaaaaaanberlin. Anb... erlin. Det är ett band, så att ni vet. Jag och Anberlin (är namnet uttjatat än?) har en väldigt stormig relation. Det började med att jag för ungefär ett år sedan hörde en av deras låtar, The feel good drag. som för övrigt fortfarande är deras bästa låt, och fastnade totalt. Jag var kär i låten, men av någon dum jävla anledning så fixade jag inte deras skiva. Nu, när dem har släppt nya skivan Cities så tänkte jag "Eh, live a little" och drog hem både den och deras första, Never take friendship personal.
Det började på ett väldigt jobbigt sätt. Jag hade förväntat mig något helt annat sound än vad jag fick. Och jag gillade det inte. Alls.
Men sedan efter ett tag, när jag hade lyssnat igenom båda skivorna några gånger, så insåg jag att bara jag accepterade deras sound för det det var, så hade jag helt plötsligt upptäckt en fet bubblare till årets nykomling på min lista. Problemet med bandet är att dem dock är mindre bra på att göra lugna låtar. Dem har två ballader som är riktigt jävla bra, *Fin och The Unwinding Cable Car. Men annars? Ta låten The Promise till exempel. Den suger den fetaste getpungen jag kan föreställa mig (även om jag helst låter bli). Det låter som fucking Olsen Brothers! Vad i hela jävla helve-!? Att deras stil varierar så mycket ser jag inte som positivt, alls.
Men när vi har pärlor som Godspeed, Dance Dance Christa Paffgen och Paperthin Hymn så förlåter jag dem.
CLOSE CALL, YOU BASTARDS! Herregud.
Jobbet: Det går bra. Det går FETT, skulle jag vilja påstå. Men ett jobb är ett jobb, och rolighetsfaktorn kan aldrig överstiga en viss gräns, typ 4/10. Men ändå. Jag har några saker som irriterar mig överflödigt, dock.
1. Överklasskärringar: Borde inte den där silverskeden i munnen rosta snart? Det är ju bara skabbigt.
2. Förvuxna, Lettländska Mumintroll: Det är en jättelik, organisk, målsökande stressbomb. God help us all.
3. Fransmän: Tävlar ni om vem som kan dreggla flest och mest drycker på bordet? Och lär er engelska, era pompösa as.
Så. Nu har jag ventilerat klart.
En rolig notis är dock att min schyssta hjärna (you the man!) har utvecklat en sömnrytm på hemvägen. Jag somnar alltid efter fem stationer, och vaknar alltid nästan precis en minut innan jag ska av. Det är mycket trevligt, ska ni veta. Nu fattas det bara en likadan rytm på ditvägen. Men vi jobbar på det.
Övrigt: På fredag är det läge för konsert, gottfolk. My man Antipole vill gå och se Asakusa Jinta. Det är nått japanskt skit som tydligen ska vara heta live. Eftersom att det är gratis så tänkte jag att jag likagärna kan haka. Även om jag inte lär gilla musiken (Vem vet?) så kommer det nog bli jävligt kul ändå. 20:00 på plats i Kungsan, people. Vi kanske ses?
Yeah right.
STAY BLACK, HOMEBOYS!
Swoosh.
SHIT. Jag hade glömt att jag hade en blogg. He... he. Eller ja, jag har bara glömt att titta in. Men det är inte över, you sons o' bitches! Jag ska skriva imorgon, UNTIL MY FINGERS BLEED.
Eller tills det gör ont, åtminstone.
Eller tills det gör ont, åtminstone.
Rabalder.
Mina damer och herrar! Tillåt mig att klaga! Jag gick upp klockan fem. Jobbade. Drog på fest. Krökade. Sov i två timmar. Gick upp klockan fem. Bakfull. Jobbade. Klockan är 1 på natten nu, och jag har fortfarande inte sovit. Är jag en idiot? Det där var en retorisk fråga.
Det är två saker jag skulle vilja ta upp innan jag kraschlandar med huvudet på tangentbordet.
1. Min goda vän Antipole har ett nytt projekt på G. Power Rangers for Peace var namnet. Han målar alltså fetingsnygga teckningar föreställandes personer som arbetar hårt för välrdsfreden, med det utstickande faktumet att dem är klädda i Power Rangers uniformer. Sexigt värre. Dessa kommer att tryckas upp på tröjjor för att sedan säljas. Gå in på mannens blogg och ta en titt. Jag har redan beställt min.
2. Vi gillar LOLCATS. Speciellt Monorail Cat. 
Haha, look at him go. Zoom.
Anyways, för mer Lolcat fun, gå in på Gardlorz blogg där det ständigt visas nya, några gånger i veckan.
Och det var det för den här gången. Nu ska jag stänga av mig själv ett tag.
Keep it real like J-Lo.
