En jävla blogg

Det är sent, jag är trött som fan, schön musik rullar ut ur högtalarna [Teenagers - My Chemical Romance. Haha, in your FACE!] Ett bra tillfälle att skriva ett nytt inlägg. 

Så, jag har en granne. Några stycken, faktiskt. Jag skulle dock aldrig känna igen en enda jävel av dem, även fast jag har bott här i snart tre år. Ganska löjligt. Men hur som helst, en av dem står ut lite. Han har bott brevid mig i ett två år nu, och jag har aldrig sett snubben. Han är cirkus 80+, och bodde med nån jävla 25 årig brud som tydligen inte var hans dotter. Jag ville självklart se honom och få misstankarna att The HEFF har köpt ett radhus i Hässelby ut ur mitt huvud. Nu när gubben ska flytta så har jag blivit smått desperat på att få skymta honom. Men icke. 

Just när jag var redo att skita i det, så står han där. Jag ska glida ner och handla lite på kvällskvisten, och där är han, någon meter ifrån mig, stirrandes som utav bara fan. Han kan inte varit mer än 1,60 lång. Vitt hår, backslick, glasögon. Så värst vacker var han inte, så han måste haft en FET jävla karisma för att naila en brud på 25 bast. Jag nickar och vinkar lite sådär vänligt, men han bara glor. Precis när jag ska börja gå så krämar han ur sig några ord med en ansträngd, raspig röst.

"Jag har tappat min mobil mellan mitt hus och affären."

"Ooookej... jag kan se ifall jag hittar den, jag ska ändå åt det hållet."

"Vad snällt av dig, pojk. Jag heter Sten. Men det vet du säkert."

"Ehm... nu gör jag det."

"Vad heter du då?"

"Kim."

"HETER DU ESKIL!?"

"Kim." 

"..."

"Jag öh... drar nu."

"..."

Om det ändå hade varit The Heff.