!
Helt otroligt jävla roligt.
Två väldigt goda nyheter.
1. Jag har införskaffat en ny elgitarr, en Washburn, Ian Scott Signature (gitarristen i Anthrax). Den ser inte bara väldigt fin ut, den låter otroligt porrigt också. Och den hade låtit ännu porrigare om jag hade haft en fetare amp. Men det kommer.
2. Panic! At the Disco spelar här, i Stockholm, IMORRN! Shit. Jag läste det idag i Metro, hade ingen aning. Självklart ska jag gå, tillsammans med flickan och hennes poler. Ska bli sjukt kul. Men inte bara det! Dem släpper sin nya skiva imorrn! AUGH, jag är så jefla hajpad.
SHIT.
Real. Like J-lo.
MEN! Om det är någonting jag vet när det gäller min smak i musik, så är det att ALLTING är bättre som ackustiskt, om artisten klarar av det. För det är nog det svåraste som finns. Men när dem väl lyckas så låter det mer personligt, mer nära, mer äkta, och det innehåller mer känsla. Är det inte det musik handlar om i grunden?
För att bevisa min lilla tes så tänkte jag komma med ett exempel. Jag ska ge er en låt som jag ogillar SKARPT. Den är enformig, tråkig och allmänt jävla tafflig. Inte ens när ett hyfsat begåvat band gjorde en hårdrocksversion gillade jag den, och då är det fan ILLA. Men från ingenstans kommer nån jävla chica med en gitarr och boom-bada-effin'-bing så diggar jag den redan. Ni måste hålla med mig. Även om ni säkert gillade originalet, vilket ni aldrig kommer erkänna efter min otroliga sågning. PFFF.
Behöver ni mer bevis? Lika tafflig låt (även om jag erkänner att originalet är ganska catchy), lika briljant cover.
Jag överbevisade just mig själv. Jag tänkte att jag skulle rova hem storkovan och stänga inlägget med en bomb som skulle överbevisa allt. Så jag letade up en ackustisk låt med Darin. Ja, jag kommer inte sova inatt. Jag byter härmed ut sömn mot medelstora och oregelbundna skrattattacker. Och vad är det med grabbens miner? Smeker möjligtvis gitarristen honom på låret under denna melankoliska känsloattack till symfoni?
Man måste älska hur P3s radiopratare uppmuntrar den lilla krabaten när han är klar. "Bra. Bra... bra?"
Insomniac
Hallå där, era gamla rävar. Äntligen, eller hur? Eller inte, men ändå, nu helvete får ni dras med mig igen. Jag tänkte bara ta upp några snabba saker innan jag ska slagga. Men nu är vi igång igen! Så, vad har hänt?
Mannen, myten, legenden Robin "Flinta/Snuggles" Lindström har lagt ned sin blogg. Det är ju en liten katastrof. Han var inspirationen till min blogg, vilket betyder att jag måste lägga ned min egen nu.
Eller inte. Men hur som helst så kan ni gott och väl dra förbi hans sida, som hittas i mina länkar, och tribut-läsa några inlägg, bara för att hedra de döda.
Igår! Då jeflar. Jag, flickan, hennes roomate Nåty och hennes brorsa var på spelning. Nåtys pojkvän Joel sjunger i ett band kallat Willowtree. Dem hade spelning på Lifestyle på Medis, och jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Men till min feta glädje så rockade dem stenhårt. Så jag tänker uppmana er alla att glida över till deras hemsida och kolla in bandet. Spread the noise! Dem har tydligen bytt stil ganska fram och tillbaka, men ni ska få ett smakprov här nedan. Jag grävde fram två låtar på youtube, den ena är You know it, som är från 2006 vad jag vet. Den andra, som jag föredrar, är när dem repar inför ett ackustiskt gig på ett hotelltak. Sjukt skön låt kallad No harm. Jag är hyfsat säker på att dem är lite mer elektroniska nowdays, men det är galet schysst musik hur som helst. Så be sure to check it out, flickor och pojkar.
www.willowtree.se
Annars rullar det som vanligt. Justfan! Jag ska börja på en kvällskurs i elgitarr nu, äntligen. Jag är fett taggad. Mer om det när jag vet mer om det.
Tillfällig koma.
Jag har varit borta från bloggen ett bra tag nu. Saken är den att min dator fick för sig att dra en Steve Irwin minus en stingrocka och dö. Så här är vi. Jag, snarare. Smygmyglar på min broder så länge, tills jag köper en ny burk, innan året är slut, hoppas jag. Då är jag tillbaka. Capische? FINT. Tills dess får ni stilla abstinensen med... eh, ja, att träffa mig på riktigt. Ni få som är unnade. Tihi.
Okej, over and out. 
I see what you did there!
Jag råkade glo på Ett monster till Svärmor.
Fyfan. Jag är så jävla trött på amerikanska kärlekskomedier att jag känner mig smått spyfärdig. Ja, ni hörde rätt. Filmen var så äckligt kass att till och med maten i min mage, som är tuggad och VÄLDIGT död, vaknar till liv med det enda syftet att ta sig ur min kropp och komma så långt ifrån en teve som möjligt.
Vad som gör mig mest irriterad är att alla jävla romantiska "komedier" följer samma jävla mönster.
- Pojke möter flicka, blir kära
- Har sex (Åh gud, vad vågat. RADIKAL JÄVLA FILM!)
- Något går åt helvete för den ena parten, vilket resulterar i fett roliga situationer där antingen en hemlighet måste hållas, eller ett maktspel ska lösas. I flickans fall så har vi också den otroligt feminina bögkompisen som är modeexpert och en otroligt bra, outbildad psykolog. Bögkompisen blir förmodligen tillsammans med en annan bikaraktär närmare filmens klimax.
I pojkens fall så har vi den otroligt maskulina, testosteronpumpade kompisen. Förmodligen så är han också alkis, så att den manliga huvudrollen ska se så bra ut som möjligt. Han blir också fördmodligen tillsammans med en bikaraktär, antagligen tjejens bögkompis, vilket leder till mer sex, förmodligen i ett politiskt korrekt montage.
- Hela skiten löser sig med ett blaskigt, amerikanskt tal
- Giftermål eller eventuellt mer sex väntas (SCORE!)
Så vad har vi kommit fram till? Amerikanska kärlekskomedier är i själva verket klyftigt designad mjukporr.
Det störande är att dem här sorgliga ursäkterna till historier ger fan inte en klar och realistisk bild av kärlek överhuvudtaget. Tacka vet jag Closer, där kan vi snacka bra film. Fuck feelgood.
Cyniker, javisst.
Damn straight.
Eftermiddagsventilation.
Jag är inte den som dömer ut folk när jag inte vet detaljer, och jag har ingen aning om vad som hände den natten, förutom att snubben misshandlades till döds av minst tre jämnåriga killar. Det jag blir förbannad över är hur fallet behandlas. Man häktade fem misstänkta. Alla var inblandade, men man är inte säker på hur dem var inblandade. Två av dem har redan släppts. Den ena av dem är sonen i en av Sveriges mest framgångsrika familjer. Är det bara jag som anar oråd när jag hör det? Nog för att jag inte vet hur korrumperat vårat rättssystem är, men det känns inte rätt.
Men jag skriver inte för att nista på konspirationsteorier. Det jag vill diskutera är vad dem valt att eventuellt döma dem för. För inte fan är det mord. Nej, dem "stackars barnen" är så förvirrade och oerfarna att dem häktas för vållande till annans död. Vad är det för jävla skitsnack!? Straffet minskas markant i och med detta. Fängelse kommer heller absolut inte på tal! Nej, det vore oanständigt! Ge asen två års livserfarenhet till, DÅ jävlar kan vi bura in dem! Om dem nu bestämmer sig för att döda igen. Det vore ju tragiskt. Men då ska dem få se på fan!
Är det så ni tänker? För jag hänger inte riktigt med. Som sagt så är jag inte den som dömer folk utan vidare, och alla inblandade förtjänar absolut en rättvis rättegång. Men om det visar sig att det är dem som begått brottet så ska dem, enligt min mening få ta rejält med ansvar för det dem gjort. Dem sparkade Riccardo i huvudet. När han låg ner. Jag tror dem var medvetna om vad som kunde hända.
Hans Ursing, tidigare vd på Trygghetsrådet, skriver följande brev till Stockholm City angående chefredaktören Mikael Nestius krönika om mordet:
Om brutaliteten i tragedin torde vi ha samma uppfattning. Likaså om vikten av att reagera starkt och engagerat. Däremot har vi skilda uppfattningar om hur man skall reagera. Det som du säger dig ha velat ropa till våldsverkarna stämmer inte med mitt synsätt om hur de bör tilltalas. Du kan hävda att det är det enda språk som de förstår. För min del är det emellertid ett språk präglat av råhet. Och det är nog inte vad du vill visa. Förmodligen blev du som jag djupt sorgsen när du fick höra om överfallet.
Skall dessa unga våldsmän efter vad de gjort kunna leva ett vettigt liv framöver fordras mycket mer än att skälla ut dem offentligen. Men det är inte "socialens" krisgrupper jag tänker på. Det handlar om vanliga kloka vuxna människor, föräldrar, lärare, vänner till familjen, som skall hjälpa till.
Jag hänger inte riktigt med här. Enligt Hans Ursing så skall vi sträva efter att mördarna ska få leva ett så trevligt liv som möjligt? Rätta mig om jag har missuppfattat hans brev, men det är så jag tolkar hans sista stycke. Och i det fallet så vill jag ställa en fråga; Är du full, gubbjävel? Har du rökt lite brajja på senaste? Nej, dem förtjänar inte det. Dem förtjänar minst 15 år på en hård jävla anstalt. SEN kan dem få arbeta på att göra sina tragiska små liv måttligt behagliga.
I och med detta så tycker jag det är dags att sänka minimiåldern för fängelsestraff från 18 till 15 år. För det här borde fan inte få hända, även om det bara är 1-2 ungdomar som enligt statistiken mördar per år.
Tales 'o fairies 'n the like.
Varför tycker vi så mycket om att höra om andra människors, ofta (läs 'helst') påhittade, liv? Förmodligen för att våran egna vardag är så jävla grå och tråkig att vi behöver hålla våran fantasi intakt för att vi ska kunna orka med skiten. Samma tes kan användas till förbrukningen av alkohol, förresten. Och knark. Anyway!
Vi vill rymma från verkligheten. Så mycket är vi alla medvetna om. Alla har sina egna små världar att rymma till. Vissa drömmer sig tusen år bakåt i tiden till platser som faktiskt existerat och händelser som tagit plats på riktigt. Andra bara till andra delar av världen inom vår tid. Själv så anser jag att det ska vara så långt från verkligheten som möjligt. Det som fascinerar mig är mystik, och det hittar man inte mycket av i 200-talets Jerusalem. Det ska vara berättelser där precis vad som helst kan hända. Det finns väl vissa liknande saker som har viss anknytning till verkligheten. Som när vi fick se en dokumentär i skolan om Den Heliga Graalen och hur människor sökte efter den. Jag satt som klistrad. Inte för att jag gillar dokumentärer, tvärtom, jag hatar dem. Jag är inte heller kristen, utan tycker att religion är onödigt skitsnack som bara tar död på... ja, det mesta. Det var mest saken att så många letade efter den. Det fanns en otroligt liten chans att den existerade. Man visste inte vad som skulle hända om man hittade den. Det var just det. Är ni på samma våglängd som mig?
Samma sak gäller universum. Det är galet intressant, just för att ingen vet nånting om det.
Men vi började inlägget med sagor, och vi ska avsluta det med det också. Som jag gjort det klart så gillar jag dem. Och just därför gillar jag Stardust. En helt otroligt bra film, möjligen den bästa fantasyfilmen som sett dagens ljus på väldigt, väldigt länge. Jämfört med den något stela LotR trilogin, som också är mästerverk, så är den vild, rolig, och allmänt SCHÖN. Se den. Nu.
Och btw.
Robert De Niro spelar en bögpirat.
'Nuff said.
Snart så.
Då jävlar.
BRB
Enter the TORD.
Så var vi här. Jag har fyllt 20 hela år. Jag är gammal. Jag har ryggvärk. Jag sover middag. Tack fan för att jag inte gillar korsord än. Men pricken över i:et är förmodligen att jag har spenderat min kväll med att spela gamla Beatles låtar med ett gäng 50 plussare som jag aldrig har träffat förut. Låt mig ta det från början.
För några veckor sen så satt jag vid middagsbordet och beklagade mig över att jag har så jävla tråkigt på dagarna när jag kommit hem från jobbet, mestadels för att alla andra fortfarande jobbar. Mor min föreslog då att jag skulle börja på någon kurs, och efter mycket om och men så kom hon fram till att det idealiska vore en gitarrkurs.
Jag tänkte "Vad fan, varför inte? Det kan ju inte skada att lära sig lite nya tekniker." Så dagen till ära så fick jag reda på att jag hade blivit anmäld på en kurs som startade redan ikväll, med namnet "Gitarr - avancerad". Sounds fine and dandy. Jag bestämde mig för att slå den gamle mästarn' Magnus en signal, och det tog inte långt tid innan vi båda var påväg till Vällingby. Magnus var entusiastisk till att få utveckla sina redan på snudd på mongolida skills, och jag var bara allmänt entusiastisk. Väl framme så möttes vi av TORD. Ja. Han hette TORD. För övrigt så kommer hans namn i detta inlägget att fortsätta vara kursivt och i kapitaler, bara för att betona vikten av att mannen faktiskt hette TORD. I rummet satt, förutom TORD, sju andra långt-över-medelålders-människor. Jag tänkte genast "OMG, här har vi veteranerna! Dem har säkert plingat stål och nylon innan min farsa hade lärt sig stjäla hubbabubba från lokalbutiken i Holm. Lollercoaster!"
Så vi slog oss ned.
Vi tog fram våra guror.
Vi fick varsitt papper som beskrev hur man spelade Hum Hum från Humlegårn'.
TORD drog igång. Han var på G. Mannen njöt av att spela skiten. Och det gjorde alla andra också, när dem satt där och glatt plinkade med. Alla förutom Magnus och jag. Magnus gav mig en blick som sa någonting i stil med "If we get out of this alive, I'ma bust a cap in yo ass." Jag hade ärligt talat svårt att hålla mig för att skratta rakt ut i TORDS ansikte.
Efter en timme så var det fika med kaffe och bullar, och alla förutom undertecknad och hans bödel satt och pratade glatt. Vi satt mest och låtsades vara intresserade. Kaffet var gott, dock. Tack för det, TORDMEISTER.
Så vi satt där i två och en halv timme och spelade sköna dängor som Over the rainbow, U-båt till salu, Skärsliparsång och Somliga går i trasiga skor. Så fort Mag-man och jag hade flytt lokalen så sa vi enhetligt i kör, and I shit you not, "HEEEEEEEEEEELL NO" och nu sitter jag här, en upplevelse rikare.
För det var en upplevelse, minst sagt. Tanken var god, dock. Och morsan slapp ju pröjsa för skiten, det hade varit löjligt. Så, ja. En helt solklart klockren start på vuxenlivet.
Om ni ursäktar så ska jag repa på den där jävla U-båts låten nu.
I can see angels, Mr. Bubbles!
Mer inom kort.
Hässelby Poker Showdown
Jag är lite munter för tillfället. Inledde min lediga helg med en pokekväll hos Berglufsen. Jag, bror, Johan, Robin och Berglöf själv spelade om en gigantisk pott på 500 svenska riksdaler.
Spelet var självklart Texas Hold 'Em, och ärligt talat så har jag typ spelat Hold 'Em tre gånger, och förväntade mig ingenting alls. Men det gick bra. Nästan för bra. Ett tag så började jag misstänka att Big G hade ett lillfinger med i spelet. Eller Big S, whoever likes me the most. Men det tog inte så överdrivet långt tid innan jag spelade ut brorsan, som även fast han var en bra förlorare blev lite smått irriterad med tanke på att han hade löst in mig i spelet (Nej, jag hade inte ens 100 kronor. Fittandvården stole my dough). Johan höll ut längre, men på något sätt så lyckades jag spela ut honom också.
Robin, jag och Berglufsen kvar. Jag agerade chipleader, men Robin var tätt inpå. Berglöf tryckte på en liten fjollhög och taktiken var att vänta på att Robin och jag skulle spela ut varandra, men det höll inte i längden. En halvtimme senare och även han fick smaka på min divine intervension.
Vid det här laget så var jag halvdöd. Tröttheten hade slagit in, och jag höll på att krascha. Jag vet dock inte vem som hade det psykologiska övertaget, för Robin hade hällt i sig en öl för mycket. Det fanns bara en sak att göra. Jag kände mig tvungen att begära Berglöfs fruktade ultrakaffe. Jag svär, skiten var fan starkare än min dagliga espresso shot som jag drar i mig på jobbet för att kunna ta dagen med ett snett leende. Det var precis vad jag behövde (Jag är fortfarande klarvaken, och jag har inte sovit på 22 timmar). Spänningen var olidlig (eller?) och jag lyckades till slut slå ut Robin med en all in på par i fyror.
Rättvisa var skipad, jag var sorgligt nog den enda som behövde pengarna. Jag hade tänkt att fira imorrn med en stock snus, men kom sedan på att mina prispengar kommer att gå till min skuld.
Moralen i den här historien?
Folktandvården är ett gäng giriga fittor.
