Tales 'o fairies 'n the like.
Jag vet inte riktigt varför. Eller, okej, det där var en dum kommentar. Alla människor gör det. Men jag anser mig själv göra det mer än majoriteten. Jag älskar historier. Ja, historier. Sagor, berättelser, anekdoter, kalla det vad fan ni vill. Och jag skiter fullständigt i hur dem berättas. Bok, film, serie, manga, anime, nån babblande haschtomte på plattan, spel.
Varför tycker vi så mycket om att höra om andra människors, ofta (läs 'helst') påhittade, liv? Förmodligen för att våran egna vardag är så jävla grå och tråkig att vi behöver hålla våran fantasi intakt för att vi ska kunna orka med skiten. Samma tes kan användas till förbrukningen av alkohol, förresten. Och knark. Anyway!
Vi vill rymma från verkligheten. Så mycket är vi alla medvetna om. Alla har sina egna små världar att rymma till. Vissa drömmer sig tusen år bakåt i tiden till platser som faktiskt existerat och händelser som tagit plats på riktigt. Andra bara till andra delar av världen inom vår tid. Själv så anser jag att det ska vara så långt från verkligheten som möjligt. Det som fascinerar mig är mystik, och det hittar man inte mycket av i 200-talets Jerusalem. Det ska vara berättelser där precis vad som helst kan hända. Det finns väl vissa liknande saker som har viss anknytning till verkligheten. Som när vi fick se en dokumentär i skolan om Den Heliga Graalen och hur människor sökte efter den. Jag satt som klistrad. Inte för att jag gillar dokumentärer, tvärtom, jag hatar dem. Jag är inte heller kristen, utan tycker att religion är onödigt skitsnack som bara tar död på... ja, det mesta. Det var mest saken att så många letade efter den. Det fanns en otroligt liten chans att den existerade. Man visste inte vad som skulle hända om man hittade den. Det var just det. Är ni på samma våglängd som mig?
Samma sak gäller universum. Det är galet intressant, just för att ingen vet nånting om det.
Men vi började inlägget med sagor, och vi ska avsluta det med det också. Som jag gjort det klart så gillar jag dem. Och just därför gillar jag Stardust. En helt otroligt bra film, möjligen den bästa fantasyfilmen som sett dagens ljus på väldigt, väldigt länge. Jämfört med den något stela LotR trilogin, som också är mästerverk, så är den vild, rolig, och allmänt SCHÖN. Se den. Nu.
Och btw.
Robert De Niro spelar en bögpirat.
'Nuff said.
Varför tycker vi så mycket om att höra om andra människors, ofta (läs 'helst') påhittade, liv? Förmodligen för att våran egna vardag är så jävla grå och tråkig att vi behöver hålla våran fantasi intakt för att vi ska kunna orka med skiten. Samma tes kan användas till förbrukningen av alkohol, förresten. Och knark. Anyway!
Vi vill rymma från verkligheten. Så mycket är vi alla medvetna om. Alla har sina egna små världar att rymma till. Vissa drömmer sig tusen år bakåt i tiden till platser som faktiskt existerat och händelser som tagit plats på riktigt. Andra bara till andra delar av världen inom vår tid. Själv så anser jag att det ska vara så långt från verkligheten som möjligt. Det som fascinerar mig är mystik, och det hittar man inte mycket av i 200-talets Jerusalem. Det ska vara berättelser där precis vad som helst kan hända. Det finns väl vissa liknande saker som har viss anknytning till verkligheten. Som när vi fick se en dokumentär i skolan om Den Heliga Graalen och hur människor sökte efter den. Jag satt som klistrad. Inte för att jag gillar dokumentärer, tvärtom, jag hatar dem. Jag är inte heller kristen, utan tycker att religion är onödigt skitsnack som bara tar död på... ja, det mesta. Det var mest saken att så många letade efter den. Det fanns en otroligt liten chans att den existerade. Man visste inte vad som skulle hända om man hittade den. Det var just det. Är ni på samma våglängd som mig?
Samma sak gäller universum. Det är galet intressant, just för att ingen vet nånting om det.
Men vi började inlägget med sagor, och vi ska avsluta det med det också. Som jag gjort det klart så gillar jag dem. Och just därför gillar jag Stardust. En helt otroligt bra film, möjligen den bästa fantasyfilmen som sett dagens ljus på väldigt, väldigt länge. Jämfört med den något stela LotR trilogin, som också är mästerverk, så är den vild, rolig, och allmänt SCHÖN. Se den. Nu.
Och btw.
Robert De Niro spelar en bögpirat.
'Nuff said.
Kommentarer
Postat av: Linn
Robert De Niro han e ju bäst i filmen :P
Trackback
