Eftermiddagsventilation.

Jag brukar inte bry mig om sånt här. Men den här gången så lackar jag ur rejält. Om ni inte redan listat ut det så pratar jag om mordet på 16-åriga Riccardo Campogiani natten till lördag den 6 oktober. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar den här gången. Möjligen för att det har uppmärksammats så mycket.

Jag är inte den som dömer ut folk när jag inte vet detaljer, och jag har ingen aning om vad som hände den natten, förutom att snubben misshandlades till döds av minst tre jämnåriga killar. Det jag blir förbannad över är hur fallet behandlas. Man häktade fem misstänkta. Alla var inblandade, men man är inte säker på hur dem var inblandade. Två av dem har redan släppts. Den ena av dem är sonen i en av Sveriges mest framgångsrika familjer. Är det bara jag som anar oråd när jag hör det? Nog för att jag inte vet hur korrumperat vårat rättssystem är, men det känns inte rätt.
   Men jag skriver inte för att nista på konspirationsteorier. Det jag vill diskutera är vad dem valt att eventuellt döma dem för. För inte fan är det mord. Nej, dem "stackars barnen" är så förvirrade och oerfarna att dem häktas för vållande till annans död. Vad är det för jävla skitsnack!? Straffet minskas markant i och med detta. Fängelse kommer heller absolut inte på tal! Nej, det vore oanständigt! Ge asen två års livserfarenhet till, DÅ jävlar kan vi bura in dem! Om dem nu bestämmer sig för att döda igen. Det vore ju tragiskt. Men då ska dem få se på fan!
   Är det så ni tänker? För jag hänger inte riktigt med. Som sagt så är jag inte den som dömer folk utan vidare, och alla inblandade förtjänar absolut en rättvis rättegång. Men om det visar sig att det är dem som begått brottet så ska dem, enligt min mening få ta rejält med ansvar för det dem gjort. Dem sparkade Riccardo i huvudet. När han låg ner. Jag tror dem var medvetna om vad som kunde hända.

Hans Ursing, tidigare vd på Trygghetsrådet, skriver följande brev till Stockholm City angående chefredaktören Mikael Nestius krönika om mordet:

Om brutaliteten i tragedin torde vi ha samma uppfattning. Likaså om vikten av att reagera starkt och engagerat. Däremot har vi skilda uppfattningar om hur man skall reagera. Det som du säger dig ha velat ropa till våldsverkarna stämmer inte med mitt synsätt om hur de bör tilltalas. Du kan hävda att det är det enda språk som de förstår. För min del är det emellertid ett språk präglat av råhet. Och det är nog inte vad du vill visa. Förmodligen blev du som jag djupt sorgsen när du fick höra om överfallet.
   Skall dessa unga våldsmän efter vad de gjort kunna leva ett vettigt liv framöver fordras mycket mer än att skälla ut dem offentligen. Men det är inte "socialens" krisgrupper jag tänker på. Det handlar om vanliga kloka vuxna människor, föräldrar, lärare, vänner till familjen, som skall hjälpa till.

Jag hänger inte riktigt med här. Enligt Hans Ursing så skall vi sträva efter att mördarna ska få leva ett så trevligt liv som möjligt? Rätta mig om jag har missuppfattat hans brev, men det är så jag tolkar hans sista stycke. Och i det fallet så vill jag ställa en fråga; Är du full, gubbjävel? Har du rökt lite brajja på senaste? Nej, dem förtjänar inte det. Dem förtjänar minst 15 år på en hård jävla anstalt. SEN kan dem få arbeta på att göra sina tragiska små liv måttligt behagliga.

I och med detta så tycker jag det är dags att sänka minimiåldern för fängelsestraff från 18 till 15 år. För det här borde fan inte få hända, även om det bara är 1-2 ungdomar som enligt statistiken mördar per år.  



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0