Cepedagen.
Tom Cruise tog det åtminstone som en man.
"Det kunde varit en pistol."
Jaha. Min TV kan vara en bomb, men inte fan har jag köpt en fjärrkontroll med 400 meters räckvidd för det.
Shit.
Dagens bravader och åsikter.
Jag känner mig oerhört proper idag, så ni ska få hela det här inlägget i upplagt i punktform. Kul va? Jag vet.
- Jag skrev på lite papper på jobbet idag, vilket innebär att när Count Vladimir inte är närvarande så är jag chef. Vilket i sin tur innebär en massa schöna förmåner och att jag får piska och skrika på mina kollegor hur mycket jag vill. (Nä, det är chill, girls. I'm still your biatch.)
- Darin försökte hinna med min buss idag, men misslyckades grovt. Han blev lite ledsen i ögat och gav vår kära hjälte till busschaufför en minst sagt arg blick, för att sedan plötsligt börja vifta med sin plånbok och prata med sig själv. Förmodligen så vräkte han ur sig en ursinnig replik i stil med "Why does it rain!?" samtidigt som jag pekade på honom och nynnade på "Who's that girl?".
- Scrubs är förmodligen det bästa som USA någonsin bajsat fram. (Jag vet vad ni tänker. Men USA har en röv där fram också, så att det blir dubbelt så lätt att skita på hela världen.)
- KA-CHING! (Know what I'm sayin'? YEAH BABY!)
- Jag har börjat växla mellan olika engelska dialekter omedvetet. Det varierar mellan brittiska, australienska och amerikanska. Det känns lite efterblivet.
- White men can't jump.
- Who am I med Jackie Chan är förmodligen den sämsta filmen jag har sett i hela mitt liv. Att Al Quaida skickade sina flygplan på World Trade Center istället för regissörens hus har jag inte kommit underfund med. Möjligtvis för att det måste vara Satan som ligger bakom filmen. Flygplan har ju som känt ingen gigantisk borr på nosen. Men när den dagen kommer så blir jag muslim.
Mors.
Uppdatering: Kära anonyma, upprörda och arga Darin fans. Det är okej att vara oroliga. Men bussarna går en gång i kvarten. Han hinner antagligen skriva en ny singel medan han väntar på middagen ikväll ändå. Puss.
This just in!
OKEJ. Rapportering: Allt väl, yippi-do-friggin'-dah.
Aight, såhär ligger det till. Min homie, Dan the rocket man, har startat en blogg. SÅ! Vi önskar mannen lycka till (You the man!), och ni som läser min springer över till mina länkar och checkar in hans. Capische? Bra där.
Fo'shizzle.
Craaaawling in my skiiiiiiin.
Jag behöver en ledig vecka asså. En fet jävla schlappar vecka där jag kan sova som vanligt, typ 12 timmar per dygn, och bara vara allmänt dräggig. Och ha KUL. Shit. Det vore nått. Aight, det ska fixas. Nån gång. Awesome.
Men just nu känner jag mig faktiskt omotiverad till att ens skriva det här.
Buh-huh.
Dagen efter igår.
Till att börja med, damer och herrar, vill jag presentera den absolut skummaste bakfyllan jag varit med om i hela mitt liv. Tänk er att ni fortfarande är fulla, med alla bieffekter, förutom den sjunkande IQ nivån. Med andra ord, allting är rätt i huvet, men motoriken är helt åt helvete. Det där var lite av en motsägelse, men ändå. Ni fattar. Jag tror jag har haft sönder två glas redan. Thank god för att jag inte jobbar idag. Lägg till att jag är HELT död, och att det känns som att min hjärna har utvecklat små ben och försöker klättra ut ur mitt huvud och ni har en gående katastrof. Så, jag tänker stanna i sängen idag. Fett schönt.
Festen var FET. Bra folk, bra musik, bra stämning. Jag hade planerat på att vara nykter hela kvällen, i brist på pengar, men det gick åt helvete, som vanligt. En gratis fylla senare så sitter jag här och lyssnar på Overkill med Colin Hay. Skön bakismusik. Och för två sekunder sen så såg jag att jag har en smiley på magen. What the fudge?
Jag kan inte ens lira gitarr idag. Det låter bara som att en mentalt efterbliven fem åring fått tag på en banjo. THE HORROR. Men jag ska kämpa vidare. Tror jag ska lära mig nån ny låt.
Så, be back later, förhoppningsvis med någon intressant anekdot att förtälja.
Rock on.
Nu, kära folk, ska vi prata musik. Nej, tyvärr, det blir ingen världspolitik eller global uppvärmning. Det var *HOST* ett skämt *HOST*. Se på fan.
Hur som helst. Det finns två band som äger riktigt jävla mycket just nu. Nu snackar vi äger på en nivå som Evanescence och LP gjorde när man diggade dem (och jag är så SJUKT jävla trött på dem i dagsläget. Men på den tiden så var det DA BOMB).
Banden som jag snackar om är Story of the year och Yellowcard. Båda är Rock/Alternative band, vilket typ... är det enda jag lyssnar på just nu. Story of the year är dock mycket mer metal. Sjukt sköna gitarr riffs, solon och bara allmänt hardrock (då syftar jag på deras senaste platta, In the wake of determination, inte Page Avenue... den är skön som fan, men mycket mjukare.)
Yellowcard, däremot, är mycket mer... "poppiga". Det är fortfarande Rock/Alternative, men mycket mjukare än till och med Page Avenue. Men dem är så galet musikaliska. En av bandmedlemmerna spelar fiol. Seriöst. Han spelar bara fiol, inget annat. Och sjunger backup vocals. Deras första CD, Ocean Avenue, krossade. Deras andra, Lights and sounds, var hårdare. Jag brukar digga det, men det är inte riktigt deras stil. Jag har dock just hört deras första singel från kommande Paper Walls, och det verkar bra. FETT bra. Och SotY släpper ett nytt album i år också. Känner mig som en snorunge på julafton. Hur som helst så tänkte jag vara lite snäll och dela med mig av låten från deras nya. Yellowcards, alltså. Det är lite inofficielt, så öh... det finns ingen video. Det är bara en bild på Ryan, sångaren, som ser otroligt mobbad ut. Sure, ni kanske inte tycker det nu, men stirra på bilden medans ni lyssnar på skiten och försök säga nått annat. FÖRSÖK. AUUUGH. Anyway, peace.
En oväntad comeback.
Vi är tillbaka, going strong. Jag har rökt fredspipa med Schulman, och jag har fått en uppenbarelse. Det är dags nu. En jävla blogg ® ska bli seriös. Här ska diskuteras världspolitik och den globala uppvärmningen. Vad säger ni? ÄR NI PÅ!? DÅ KÖR VI!
En för tidig död.
Jag må fortfarande vara tonåring i några månader till, men jag är fan inte arbetslös. Så det här är slutet för En jävla blogg ®.
Tack för det, Alexander Schulman.
Lay off the shrooms, dewd.
Woah, man, I'm trippin' ouuut.
Egoraptor är bäst. I världen. I WANT TO HAVE HIS BABIES.
Don't worry, slugger! I'm not hurting your mom!
Men igår så hände det. Mina kollegor står och hänger i baren och snackar skit. Vi hör fotsteg i trappan, så dem glider fram för att ta emot gästerna. Tre killar i 30-40 års åldern kommer in i restaurangen och ser allmänt muntra ut. Det tog inte långt tid innan dem upptäcker att två av dem är fulla som as. Klockan tio or so på morgonen. Men okej, det köper jag. Vafan, alla vill väl ha lite extra kul ibland, speciellt om man är ute och reser. Så, det rullar på, och mina kollegor (som från och med nu är T och M) lallar runt och gör sitt jobb, även om snubbarna låter som fan och till och från fnittrar sådär lite pillemariskt.
Så, när T och M ska servera dem kaffe så börjar grabsen försöka inleda lite chit-chat, och det tog inte lång tid innan dem försökta bjuda ut dem, men T och M avböjer ganska snabbt. Varför dem inte ville hänga med tre packade norrmän i sina sämsta år vet jag inte.
Tiden gick, och så fort T och M gick förbi så ropade dem åt dem att dem skulle följa med dem till deras rum på hotellet. När dem till slut gav upp och gick så hade snubbarna strategiskt placerat ut lappar med sina telefonnummer lite här och var i restaurangen.
Okej, lite off var det hela, men det blir bättre. Snubbarna drar till receptionen och skriker "Du, bruden! Kan du ringa några horor åt oss?" Tjejen i repan sa att hon inte kunde hjälpa dem, och då blev dem helt förkrossade. Två av dem gav upp och gick till sina rum för att slagga. Men en av dem hade glöden i ögat, och var fan inte redo att ge upp. "MEN! Jag behöver en TJEJ!" Se på fan. "Ring en taxi som tar mig till närmaste restaurang!" Sagt och gjort, taxin var där inom fem minuter och snubben försvann. Now listen to this. En halvtimme senare kommer killen tillbaka med en brud under armen, som tydligen inte var en hora.
Iskallt.
Jag gillar norrmän.
Estetik, design och en kamel.
Så vad nu? Man ska komma in i En jävla blogg ® och känna en FET jävla harmoni. Nirvana, if you will. Det ska fan inte kännas som att en groteskt muterad kamel står och slickar en i ansiktet (Med andra ord: kefft).
Detta måste åtgärdas omedelbums. Det vill säga när jag har tid och hjälp från någon som också har tid.
På den andra och betydligt ljusare sidan av gräset så har jag nyss fått några lovord från min grabb Robin. Vi tackar för det, och jag vill samtidigt rekommendera hans utmärkta blogg, som numera finns i länklistan. Killen stod som inspirationskälla till denna blogg, så smyg iväg och läs. Även om alla som läser min blogg just nu förmodligen kom från hans sida nyss. Men läs IGEN. Bitches.
Avslutar med några visdomsord från min käre vän Melker.
"Det man inte vet dör man inte av."
Peace OUT!
Welcome to my world, bitch.
Flibbertygibbet
[Flib-behr-ti-gib-äht]
A silly, flighty, or scatterbrained person.
Ja ni, barn. Nu kan ni ett nytt ord. För övrigt så beskriver det där väl mig ganska väl.
Annars då? Heeeeeere we go.
Jag är your average förorts punk, snart 20 fyllda år. Jobbar inom restaurangbranschen, och på fritiden spelas det gitarr om jag inte våldgästar någon av mina polers.
Nu lär ni sitta och klia er i huvet, alternativt skrevet, och fråga vad i helvete jag har att erbjuda er. Och det ska jag tala om. Det som står på menyn är en blogg om min skruvade bild på världen samt mina otroligt viktiga och, som ni snart kommer märka, välformulerade tankar kring det mesta.
Hugg in och låt maten tysta käften. *OMG* Metafor Varning *OMG*
The time is NOW
Kommande inlägg kan orsaka, men är inte begränsat till:
Cancer, Hjärntumörer, Blodproppar, Herpes
Ryggskott, AIDS, Vredesutbrott och Schizofreni.
Flibbertygibbet Productions avsäger sig allt ansvar.
Puss.
